Tankar kring 'meningen med' och 'händelser på' Jiingijamborii

Jag har nydligen varit på Jiingijamborii. Det var ett av de mest udda läger jag har varit på. Fast då udda på ett bra sätt. Temana och programpassen förstöte de beskriva som nyskapande, jag skulle snarare säga att de var innåtgående. Innåtgående på det sättet där de får en att tänka efter lite grann. Inte bara "jag visste inte att man kunde sätta upp fällor på det här sättet" eller "jag undrar om man skulle kunna bygga flottar på det sättet också", utan faktiskt tänka efter hur mycket vi faktiskt visste om världen omkring oss, och om det finns något mer vi kan göra för att få en bättre värld att leva i.
Jag tror många av oss på lägret lämnade både en och annan fördom kvar på Rinkabyfälten. Förhoppningsvis kommer de att skingras för den ständiga vinden som verkar råda där, men har vi otur så kommer de att finnas kvar om fyra år när det är dags igen för sverige och Rinkaby att hålla ett stort läger. Har vi otur så kommer fördomarna att finnas kvar där för någon ung, frisk och opåverkad själ att plocka upp, och kanske till och med ta med sig hem!!! Men det är ju bara om vi har otur.
Jag hoppas att Jiingijamborii har fått människor att tänka efter, inte bara på sin egen tillvaro, utan även på om det intrycket som de ger andra människor ar det bästa. Om man kan möta världen på ett mer öppet och naturligt sätt! Kanske kan någon det. Jag vet att jag kan. Dessa nio dagar så nära inpå livet med 20 000 andra, och framför allt de övriga 40 jag bodde med i byn, har fått mig att inse att förnekelse inte ar det bästa sättet att finna vänskap på, inte heller är det det bästa aättet att upprätthålla vänskap på.

Några av er kanske har märkt att det saknas ett sycke här, och det är för att någon uppmärksammade mig på vad det faktiskt stod. jag var riktigt arg när jag skrev det och glömde sedan bort att jag skrev det.
Jag ber verkligen om ursäkt om jag sårade någon med det jag skrev ='C det var inte min avsikt