Helikopter-Katastrofen

Pappa och jag och Sara har ägnat lite tid denna sommaren åt att bygga en radiostyrd helikopter. Eller, det var faktiskt mest pappa som har byggt på den hittills, men jag har hjälpt till lite grand, och jag tror nog att det kommer finna mycket jobb på den i framtiden.
Grejen är den att i eftermiddags så tog vi med oss vår helikopter (det är en Raptor Titan 3D, till och med) till ett grustag i närheten för att flyga med den. Vi hade tänkt på allt (eller, ja... nästan i alla fall. Pappa fick åka hem och hämta ett par saker), men hur mycket vi än tänkte blev resultatet ändå katastrofalt!!
Vi har en väldigt Hi-tech helikopter (och en väldigt stor) men eftersom vi är nybörjare så hade vi vissa säkerhets åtgärder: vi har skaffat reservdelar till rotorn i metall (de vi hade var i plast) och vi har ett par extra rotorblad (fast de tänker vi inte använda förrens vi har lärt oss flyga helikoptern) och vi har ett övnings-ställ. Det sätter man under landningssället för att man när man landar inte ska landa snätt och ramla på rotorbladen.
som sagt är våran helikopter Hi-tech och den kan blandannat flyga upp-och-ner. Detta är ju förståss inget att rekomendera om man är nybörjare och det visste vi. Man mäste först bevisa att man kan "hovra" (sväva) i tolv minuter (det är så länge soppan räcker innan den tar slut) innan man kan börja flyga på riktigt.
När man ska lära sig flyga riktiga helikoptrar så måste man kunna hovra i en imme och när man har gjort detta kan man iprincip flyga en helikopter.
men nu till smällen: när pappa skulle starta helikoptern så gick allt som det skulle. allt gick som det skulle innan han gasade. Allt gick ganska snabbt så det kanske är väldigt luddigt detta. mMen alla vet ju att när man gasar med en helikopter så ska den lyfta. Det gjorde inte vår. Den trycktes ner mot marken, och när pappa släppte på gasen så lyftes nosen medans stjärden trycktes ner mot marken. Och plötsligt, utan förarning (eller, jo kanske... den hade ju int bettet sig som den skulle alls...) så smällde helikoptern och delarna flög som i ett fyrverkeri åt alla håll (förutom åt mig =P).
Vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände. Det verkar som om rotorbladen har krockat med stjärten. Eller, dat har de faktiskt nästan helt säkert gjort. Vad som förbryllar en är varför det hände. Jag menar, Rotorbladen kan ju inte krocka med stjärten!! Eller? och varför flög änden på stjärten all värdens väg i hundratals minibitar (okej, riktigt så många bitar var det kanske inte, men fyrverkeriet var spektakulärt, och det var en massa bitar som flög överallt, förmodligen fler än vad vi slutligen hittade!)?
Det finns ju egentligen inte så mycket vi kan göraåt Krashen, men man förväntade sig ju inte att den skulle krasha redan innan den ens lämnat marken!
men som man säger i Mythbusters "faliure is always an option" och som mamma sa, det hade ju inte varit kul om det hade fungerat perfekt första gången. Fastman hade ju kunnat skippa smällen. Även fast vi ju nu har lärt oss något till nästa gång: skriv en check-lista och ha med att kolla så att man inte av misstag har satt kontrollen på konstflygning. För det var nämligen precis vad som hade hänt. Fast det är också lite mystiskt, för om man sätter på kontrollen med konstflygnings läget igång så piper den en massa för att varna en för det. men nu har vi lärt oss något till nästa gång, som sagt, och det är ju också ra.
Det enda är att viu får bygga ihop helikoptern igen. Fast vi måste skaffa nya bitar. Pappa hade inte skffat Krash-kitet. Det lustiga är att det innehåller exakt samma biar som de som gick sönder, men Thunder Tiger har väl varit med förut. Det är de som gör helikopterna.
Pappa och jag hade föressten ägnat lite tid i morse till att sätta på dekaler på stjärtpartiet, och det hade vi ju mycket för! Visserligen så satte vi ju bara på dekaler på de två fenorna längst bak, och det är bara fyra dekaler, men det var bara en av dem som höll!! Mamma tog en del bilder under "flygningen" och dem får man väl studera och se om man kan se om det syns något som kan bara skulden för krashen. Fast förmodligen inte. Det är lite synd att vi inte har hunnit skaffa min filmkamera än, för då hade man kunna filma krashen och sedan se precis vad som hände, men det är ju försent nu.
Som sagt: faliure is always an option, och det var ett spektakulärt fyrvärkeri!! =D

Sommarlov

Nu har sommarlovet äntligen kommit, men vart försvann det fina sommar vädret?
Jag har haft lov sedan i onsdags, och vädret har ju inte blivit bättre, precis.
I år slutade jag nian och fyra år av mitt liv har passerat oerhört snabbt. Och kompisar som jag träffat varje dag kommer jag kanske aldrig mer att träffa ='(
Men jag kommer ju träffa många na kompisar i höst =D man ska ju vara glad för det lilla...
Jag hoppas kunna göra många saker under detta lov, trots det lite halvtaskiga vädret. bl a ska jag på Jiingijamborii om 27 dagar.
Jiingijamborii är scouternas läger 2007 och kommer att äga rum utanför Rinkaby i skåne. jag längtar så! =) fast det är ju inte det enda jag kommer göra den här sommaren, hoppas jag inte i alla fall.
vad jag däremot hoppas på är att det fina sommarvädret kommer tillbaka! Det är ju mycket roligare att vara ledig om man kan vara ute och njuta, bada i sjön, eller kanske till och med havet... det hade varit roligare än att sitta i fönstret och titta på regnet.
missförstå mig inte, jag älskar regnet, men pga brist på gummistövlar i rätt storlek kjan jag inte gå ut och njuta av det. och att tillbinga sommaren inom hus kanske inte är det roligaste jag vet... eller vad tycker ni?

Följetongen - Kapitel 2

Jarii höll fast henne hårt. Flickan slingrade sig i hans grepp, men han kunde inte riskera att de avslöjades. Antingen var hon tokig eller så hade hon dödslängtan. Eller både och, tänkte han bittert. En alv kunde inte bara gå omkring och låtsas som ingenting på fiendeterritorium!

Han spanade in i mörkret men kunde inte se något som rörde sig. Det fanns inget ljud som kunde säga om någon var där heller. Han bestämde sig för att ta risken.

"Jag kommer att ta bort min hand," viskade han i hennes öra. "Men du kommer inte att springa undan eller skrika. Förstått?" Efter ett ögonblicks tvekan nickade flickan och han släppte sakta sitt grepp om henne.

Hon tog ilsket ett steg bort från honom. "Vad gjorde du så för?" väste hon ilsket. Jarii himlade med ögonen. "Varför?" muttrade han för sig själv och lade armarna i kors. Detta var inte vad han hade tänkt sig när han fått reda på at han skulle få jobba för kronan.

"Vad gjorde du så för?" upprepade hon. Jarii fnös. "Ditt uppförande satte inte bara ditt eget liv och uppdrag på spel," svarade han. "Utan mitt också!"
Foriza bara stod och gapade. Till slut tog hon sig själv till sans och viskade ilsket "Mitt uppförande!? Du behöver inte bry dig om mitt uppförande! Och det hade inte varit någon fara för ditt liv ifall du inte hade följt efter mig!" Med dessa ord tog hon sin väska och började gå därifrån. Jarii tittade efter henne. Hur kunde hon veta att han följde efter henne? Visste hon ens eller var det bara något hon hade sagt? Han väntade en stund till med att resa sig upp och följe henne. Han väntade ända tills han knappt längre kunde se hennes långa fläta svänga i mörkret.

Jarii suckade. Han hade aldrig varit särskilt bra på att handskas med alver, men han visste att han måste tygla den här. Hon hade hela världens öde i sina händer, och hon visste inte ens om det.


Han hade följt henne i dagar. Hans uppdrag hade varit att följa henne på avstånd och hålla ett öga på henne. Hon var ung och oerfaren, och om något skulle hända henne så skulle det betyda slutet för världen så som de kände den. Men han hade börjat undra om hon var så oerfaren som alla trodde. hon kanske inte var tokig, hon kanske bara visste att det inte var någon i närheten som kunde höra henne. Han hade ju faktiskt inte sett till några vakter på hela natten. Fast det kanske trotts allt inte var ett gott omen.

Han suckade och tog sin väska innan han sakta började följa efter henne mot stadens avlägsna sken.




Det hade börjat ljusna när Foriza väl nådde stadsporten. Hon betraktede vaktombytet som skedde i sambande med att stadsportarna öppnades på morgonen. Under nattetid släpptes ingen verken in eller ut. Inte sedan attaken som skett efter mörkrets inbrott mot hans Kungliga Höghet Kung Detiwe II. Det hade skett för många år sedan, och ingen visste längre om det var sanning eller bara en legend. Knappt ens de äldsta alverna kunde minnas så långt bak i tiden.

Foriza drog en slinga av sitt långa röda hår ur ansiktet innan hon sakta begav sig mot portarna. Hon visste att fienden inte vågade sig ensamma så här nära staden, och om de hade varit fler hade man sett dem långt innan de blev ett hot. Skogen hade försvunnit och ersatts med böljande fält någon gång strax efter midnatt, och det var där fiendeterritoriet slutade och man kunde börja känna sig söker.

En rörelse i ögonvrån fick henne att sno runt innan hon hade nått stadsporten, men väl hon tittade på stället så fanns det ingenting där. Inte ens den minsta fågel. Foriza började åter gå mot staden, nu i lite snabbare takt, men hon kunde fortfarande inte skaka av sig känslan av att vara iakttagen.

Följetongen - Kapitel 1

Foriza kände rädslan komma krypande. Det enda hon hade som skydd mot fienden var natten. En natt hon inte kände på en plats hon aldrig tidigare hade varit på.

Den kändes avlägsen, den tiden hon hade bott hemma med sin mor och sin bror... sin bror. Hur hon saknade honom! Hemlängtan låg som en sten i bröstet på henne och den växte sig större för varje dag som gick. Tre månar hade passerat sedan hon varit tvungen att lämna sitt hem. Då visste hon inte ens varför Männen hade kommit och tagit henne. Det visste hon fortfarande inte.

Männen... det var så hon kallade dem. De maskerade män som hade kommit och tagit henne från de enda hon någonsin hade älskat. Tagit med henne ut i en värld hon inte visste något om, som hade sagt att hon var tvungen att slåss i ett krig som inte var hennes.

Men vad tänkte hon på? Ilsket reste hon sig upp och torkade bort en tår som försökte tränga sig fram.

"Och vad tittar du på?" frågade hon en nattfjäril som hade landat på grenen framför henne. "Har du aldrig sett en alv gråta förut?" Hon plockade upp sin väska och fortsatte sin långa förd i skydd av mörkret. Hade hon tur kunde hon klara sig hela vägen till Esperton i natt utan att fiendens vaktpatruller såg henne. Där skulle hon vara säker både dag och natt, eftersom de har ett utmärkt vaktsystem.

Hon hörde fortfarande sin mentors sista ord i huvudet: "Ta dig till Esperton," hade han sagt. "Där kommer du att finna någon som kan hjälpa dig!" Med dessa ord ekande i huvudet hade Foriza vandrat nattetid i veckor genom landet för att ta sig till Esperton.

"Jag önskar att Morbror kunde se mig nu," sade hon högt för sig själv. "Han sa ju alltid att jag spelade för säkert. Att jag aldrig skulle komma att göra någon nytta för någon. Att mina krafter skulle förbli oupptäckta för all framtid. Jag fattade aldrig riktigt vad han menade med det, men nu förstår jag." Hon Tystnade. "Nu förstår jag vilken idiot jag är som står här och pratar med mig själv mitt i natten då jag egentligen borde hålla min stora käft stängd och försöka ta mig till Esperton..." Ett plötsligt ljud fick henne att tystna. Foriza förbannade sig själv för att inte ha hållit tyst. Vem som helst kunde ha hört henne. Hon kastade sig så ljudlöst hon kunde ner på marken när ljudet hördes ytterliggare en gång.

Varje muskel i hennes kropp spändes, och i tystnaden kunde hon höra sitt eget hjärta dunka som ett skrämmt djurs. En öronbedövande tystnad som gjorde henne mer rädd än ljudet. Försiktigt reste hon sig upp men insåg genast att det var ett misstag då hon en kall hand läggas för hennes mun!