Följetongen - Kapitel 2

Jarii höll fast henne hårt. Flickan slingrade sig i hans grepp, men han kunde inte riskera att de avslöjades. Antingen var hon tokig eller så hade hon dödslängtan. Eller både och, tänkte han bittert. En alv kunde inte bara gå omkring och låtsas som ingenting på fiendeterritorium!

Han spanade in i mörkret men kunde inte se något som rörde sig. Det fanns inget ljud som kunde säga om någon var där heller. Han bestämde sig för att ta risken.

"Jag kommer att ta bort min hand," viskade han i hennes öra. "Men du kommer inte att springa undan eller skrika. Förstått?" Efter ett ögonblicks tvekan nickade flickan och han släppte sakta sitt grepp om henne.

Hon tog ilsket ett steg bort från honom. "Vad gjorde du så för?" väste hon ilsket. Jarii himlade med ögonen. "Varför?" muttrade han för sig själv och lade armarna i kors. Detta var inte vad han hade tänkt sig när han fått reda på at han skulle få jobba för kronan.

"Vad gjorde du så för?" upprepade hon. Jarii fnös. "Ditt uppförande satte inte bara ditt eget liv och uppdrag på spel," svarade han. "Utan mitt också!"
Foriza bara stod och gapade. Till slut tog hon sig själv till sans och viskade ilsket "Mitt uppförande!? Du behöver inte bry dig om mitt uppförande! Och det hade inte varit någon fara för ditt liv ifall du inte hade följt efter mig!" Med dessa ord tog hon sin väska och började gå därifrån. Jarii tittade efter henne. Hur kunde hon veta att han följde efter henne? Visste hon ens eller var det bara något hon hade sagt? Han väntade en stund till med att resa sig upp och följe henne. Han väntade ända tills han knappt längre kunde se hennes långa fläta svänga i mörkret.

Jarii suckade. Han hade aldrig varit särskilt bra på att handskas med alver, men han visste att han måste tygla den här. Hon hade hela världens öde i sina händer, och hon visste inte ens om det.


Han hade följt henne i dagar. Hans uppdrag hade varit att följa henne på avstånd och hålla ett öga på henne. Hon var ung och oerfaren, och om något skulle hända henne så skulle det betyda slutet för världen så som de kände den. Men han hade börjat undra om hon var så oerfaren som alla trodde. hon kanske inte var tokig, hon kanske bara visste att det inte var någon i närheten som kunde höra henne. Han hade ju faktiskt inte sett till några vakter på hela natten. Fast det kanske trotts allt inte var ett gott omen.

Han suckade och tog sin väska innan han sakta började följa efter henne mot stadens avlägsna sken.




Det hade börjat ljusna när Foriza väl nådde stadsporten. Hon betraktede vaktombytet som skedde i sambande med att stadsportarna öppnades på morgonen. Under nattetid släpptes ingen verken in eller ut. Inte sedan attaken som skett efter mörkrets inbrott mot hans Kungliga Höghet Kung Detiwe II. Det hade skett för många år sedan, och ingen visste längre om det var sanning eller bara en legend. Knappt ens de äldsta alverna kunde minnas så långt bak i tiden.

Foriza drog en slinga av sitt långa röda hår ur ansiktet innan hon sakta begav sig mot portarna. Hon visste att fienden inte vågade sig ensamma så här nära staden, och om de hade varit fler hade man sett dem långt innan de blev ett hot. Skogen hade försvunnit och ersatts med böljande fält någon gång strax efter midnatt, och det var där fiendeterritoriet slutade och man kunde börja känna sig söker.

En rörelse i ögonvrån fick henne att sno runt innan hon hade nått stadsporten, men väl hon tittade på stället så fanns det ingenting där. Inte ens den minsta fågel. Foriza började åter gå mot staden, nu i lite snabbare takt, men hon kunde fortfarande inte skaka av sig känslan av att vara iakttagen.