Följetongen - Kapitel 1

Foriza kände rädslan komma krypande. Det enda hon hade som skydd mot fienden var natten. En natt hon inte kände på en plats hon aldrig tidigare hade varit på.

Den kändes avlägsen, den tiden hon hade bott hemma med sin mor och sin bror... sin bror. Hur hon saknade honom! Hemlängtan låg som en sten i bröstet på henne och den växte sig större för varje dag som gick. Tre månar hade passerat sedan hon varit tvungen att lämna sitt hem. Då visste hon inte ens varför Männen hade kommit och tagit henne. Det visste hon fortfarande inte.

Männen... det var så hon kallade dem. De maskerade män som hade kommit och tagit henne från de enda hon någonsin hade älskat. Tagit med henne ut i en värld hon inte visste något om, som hade sagt att hon var tvungen att slåss i ett krig som inte var hennes.

Men vad tänkte hon på? Ilsket reste hon sig upp och torkade bort en tår som försökte tränga sig fram.

"Och vad tittar du på?" frågade hon en nattfjäril som hade landat på grenen framför henne. "Har du aldrig sett en alv gråta förut?" Hon plockade upp sin väska och fortsatte sin långa förd i skydd av mörkret. Hade hon tur kunde hon klara sig hela vägen till Esperton i natt utan att fiendens vaktpatruller såg henne. Där skulle hon vara säker både dag och natt, eftersom de har ett utmärkt vaktsystem.

Hon hörde fortfarande sin mentors sista ord i huvudet: "Ta dig till Esperton," hade han sagt. "Där kommer du att finna någon som kan hjälpa dig!" Med dessa ord ekande i huvudet hade Foriza vandrat nattetid i veckor genom landet för att ta sig till Esperton.

"Jag önskar att Morbror kunde se mig nu," sade hon högt för sig själv. "Han sa ju alltid att jag spelade för säkert. Att jag aldrig skulle komma att göra någon nytta för någon. Att mina krafter skulle förbli oupptäckta för all framtid. Jag fattade aldrig riktigt vad han menade med det, men nu förstår jag." Hon Tystnade. "Nu förstår jag vilken idiot jag är som står här och pratar med mig själv mitt i natten då jag egentligen borde hålla min stora käft stängd och försöka ta mig till Esperton..." Ett plötsligt ljud fick henne att tystna. Foriza förbannade sig själv för att inte ha hållit tyst. Vem som helst kunde ha hört henne. Hon kastade sig så ljudlöst hon kunde ner på marken när ljudet hördes ytterliggare en gång.

Varje muskel i hennes kropp spändes, och i tystnaden kunde hon höra sitt eget hjärta dunka som ett skrämmt djurs. En öronbedövande tystnad som gjorde henne mer rädd än ljudet. Försiktigt reste hon sig upp men insåg genast att det var ett misstag då hon en kall hand läggas för hennes mun!