Följetongen - Kapitel 3

Allt eftersom Foriza kom närmare staden släppte hennes tidigare vaksamhet. Hon lyckades tillochmed nästan övertyga sig själv om att hon inget hade sett.
"Ifall vad det nu var jag trodde jag såg inte har gjort något förens nu så är det inte troligt att den någonsin kommer att göra något. Och om jag faktiskt inte såg något så har jag ingeting att oroa mig för för i så fall finns det ingen som kan anfalla mig. Just nu..." mässade Foriza för sig själv när hon gick de sistahundra metrarna till Espertons portar. De höga murarna tornade upp sig framför henne och skymde det stigande solen.
Foriza var inte riktigt säker på hur det skulle gå till när hon gick in i staden. Om vakterna bara skulle låta henne passera eller om de skulla kräva något av henne, tullavgift till exempel. Till hennes lättnad skedde inget sådant vid porten. Vakterna bara tittade vaksamt på henne när hon gick förbi. Foriza log vänligt och fortsatte framåt.
När hon väl var inne i staden började hon fundera på vad som egentligen hade hänt under sista tiden. Vem var det egentligen som hon sett skymta långt bakom sig i ett par veckor nu? Och vad var det egentligen hon skulle göra i Esperton? Vad skulle hon göra nu när hon var här? Foriza avbröts i sina tankegångar av ett väldigt kurrande från sin mage. Hon kunde inte ens komma ihåg när hon ätit senaste gången. Eventuellt hade hon stoppat en brödkant i munnen någon gång föregående eftermiddig, men hon var inte säker.
"Och jag som inte har någon mer mat," sade hon för sig själv. "Och mina pengar är nästan slut. Jag kanske skulle söka efter ett jobb." Hon tittade sig omkring på gatan hon stod på.Den var kantad med stånd av olika slag. I ett av dem kanske det skulle gå att hitta något någorlunda färskt att äta till ett vettigt pris.
Hon skulle just sätta sig ner på en tunna när hon kände en hand som stacks ner i hennes ficka. Foriza kände vreden bubbla upp när hon grep tag i handen och snodde runt. När hon såg vem det var som hade försökt råna henne tappade hon nästan greppet om den lilla handen i pur förvåning. Flickan som stod där framför henne kunde inte vara äldre än sju år. Vredessjön innom henne som hade stormkokat bara några sekunder tidigare låg nu lika spelgelblank som de frusna vattenpölarna längs vägen.
"Är du hungrig?" sade hon och log mot den lilla flickan. Foriza släppte flickans hand för hon var rädd att den skulle krossas om hon fortsatte att hålla i den. Flickan ryckte till som om Forizas beröring hade brännt och smärtan slutat först nu. Hennes ögon var fulla av skräck. Foriza log igen.
"Här," sade hon och gav flicka ett silver mynt. "Gå och köp dig något gott." Flickans ansikte sken upp och hon tog försiktigt myntet, som om det skulle lösas upp när hon vidrörde det.
"Tack," sa hon sakta, neg och sen var hon borta igen. Foriza nickade ut i tomheten.
"Fast problemet kvarstår," sade hon. "Nu har jag ännu mindre pengar att köpa mat för. Undrar om någon handlare behöver en assistent..."
Hon började gå längs gatan, men hann inte långt förens en hand grep tag i hennes handled.